Visst är det sorgligt, jag har storgråtit från det att jag gick in i klassrummet tills det att jag gick ifrån kyrkogården. Lärarna grät, alla grät, och sen skulle alla gråta och kramas lite till.
Men nu är det ÄNTLIGEN över.
Jag behöver aldrig mer gå tillbaka till den skolan om jag inte vill. Jag behöver aldrig mer gå dit och träffa den klassen igen. Jag kommer nog sakna alla, vissa mer, andra mindre, men jag kommer sakna alla. Vi har ju ändå umgåtts 7 timmar om dagen 5 dagar i veckan i nästan 3 år. Vissa 5 år, andra 10 år och vissa längre än det.
Men ändå så skönt att kunna ta ett steg ut, och vidare.